Solfångaren värmer upp vattnet. Ofta är det enklast att montera solfångaren på taket: cirkulationsvätskan cirkulerar inuti en mörk skiva (plan solfångare) eller i seriekopplade vakuumrör (vakuumrörsolfångare) som värms upp av solen. Vätskan överförs i ett isolerat rör till en värmeackumulator från vilken värmen kan användas som tappvarmvatten eller till exempel golvvärme i tvättrum. Solfångaren måste kombineras med en värmeackumulator.

Solfångaren kan producera upp till 60 % av varmvattenförbrukningen: på sommaren kan hela behovet klaras, och på hösten och våren hälften av behovet. En solfångare på 7–10 m2 är tillräcklig för en familj på fyra. Solfångare kan också anslutas till värmesystemet, och täcka upp till 25–35 % av uppvärmningsbehovet, eller ännu mer i passiva byggnader och lågenergibyggnader. En solfångare fungerar bäst om den monteras i söderläge i en vinkel på 30 till 60 grader.

Solfångaren kan producera upp till 60 % av varmvattenförbrukningen.

Solfångaren är lämplig för småhus, radhus och flervåningshus, och passar bra i både nya och gamla byggnader, ifall det finns en lämplig varmvattenberedare. I nya byggnader kan den kombineras med till exempel en eldstad och en luft-vattenvärmepump till ett hybridsystem. I befintliga hus kan solfångare användas för att minska utsläppen och kostnaderna för olja och elektrisk uppvärmning. Om varmvattenberedaren ändå ska bytas ut, är det lämpligt att kombinera den med en solfångare. Projektering för och installation av solfångarsystem kräver yrkeskunnande.

Solfångare har en lång teknisk livslängd, 30–40 år, och återbetalningstiden är 3–7 år. Konstruktion och installation av solfångaren måste utföras av yrkeskunniga personer och garanti för arbetet måste lämnas. Utrustningen är nästan underhållsfri, efter pollenperioden är det lämpligt att rengöra solfångaren, snön smälter bort från utrustningen när den börjar fungera.

Utrustningens koldioxidavtryck är mycket litet, ungefär 10 g CO₂/kWh.